PETERSEN, HENRIK (SVERIGE)
Kritiker, redaktör, översättare
2005–2008
På senare tid har jag som kritiker bidragit med följande:
Jag har skrivit sporadiska litteraturrecensioner för Sydsvenskan/Helsingborgs
Dagblad. Och jag har skrivit två essäer som använts till för- resp.
efterord i böcker. Jag skrev förordet till holländske Cees Nootebooms roman I
de nederländska bergen. Och jag skrev efterordet till Jörgen Linds kommande
diktsamling Vita kommun, som är sista delen i en pentalogi, så det
arbetet handlade om fem böcker. Nooteboom-förordet handlade om några veckors
arbete. Essän om Lind krävde flera månader. För att sådana längre kritiska
arbeten ska bli bra krävs ett stort tankearbete, som rymmer många felbeslut på
vägen, och ett arbete med stil, som är tidskrävande men nödvändigt för att
texten alls ska bli användbar. När är en sådan text är klar och duglig har den
mycket att bidra med för förståelsen av ett författarskap, alt. teman och
villkor för skriften. Det jag i det här sammanhanget vill betona är, att om jag
inte fått i uppdrag att skriva de här sakerna, dvs. om inte någon satt och
väntade på att få bedöma dem och använda dem, så hade de aldrig blivit till.
Inte för att jag inte skulle vilja tänka och skriva om de här ämnena, men
arbetet är så krävande att jag aldrig skulle ha orkat bemöda mig. Och det är
vad Fria seminariet ger många verksamma skribenter på en och samma gång;
med en sorts myrstackseffekt, där helheten motsvarar mycket mer än
delarna/deltagarna. Där gavs nämligen tillfälle att intensivt arbeta med
litterära ämnen i ett större format, vilka förväntades lämnas vid särskilda
tillfällen, och som därefter bedömdes av en ganska stor grupp kvalificerade
läsare, med helt olika bakgrund. Därefter fick arbetena gå tillbaka till
arbetsbordet och bearbetas igen. Det är en unik form av grupparbete inom det
litterära fältet. Och jag skulle egentligen alltid vilja ha det sammanhanget i
mitt liv. Både för redan rutinerade skribenter och för ännu oerfarna, så är Fria
seminariet är en ren skatt i form av erfarenhet. Åtminstone för mig gav FSL
under de åren jag var med – och bidrog med virrig, vinglig essä – en
ovärderlig grund för många av de arbeten jag gör i dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar